Anledningen är helt enkelt att jag ser det som givet att engelskan kommer att vara  världens lingua franca under överskådlig framtid. Att till fullo kunna tillgodogöra sig engelskspråkigt material är redan oerhört viktigt, men kommer inom en tjugoårsperiod att bli ett absolut krav för att kunna delta i samhället med någon som helst trovärdighet.

Vi svenskar har en sorts självgod uppfattning att ”svenskar minsann är bra på engelska”. Och visst är det säkert sant att en engelsktalande turist har enklare att kommunicera med en genomsnittlig svensk än en genomsnittlig fransman. Men vår ambitionsnivå kan inte stanna vid att vi ska kunna kommunicera hjälpligt med turister!

Det handlar helt enkelt om vår konkurrenskraft och trovärdighet som kunskapssamhälle i framtiden. Utan en radikal förändring är Sverige som land dömt att sakta förtvina till att bli en turistdestination för världens kunskapsproducenter, ett helt land av tjänstefolk som glatt nöjer sig med att vi minsann kan ge en hyfsad vägbeskrivning på engelska. Och då spelar det faktiskt inte så stor roll om vi har behållit vårt ”svenska kulturarv” eller ej.

Jag har tänkt på det här länge men sporrades att skriva ner det när jag än en gång satte mig ner för att se på några filmer på Khan Academy för att förbereda mig inför en mattekurs. Det slog mig då att det här fantastiska materialet är otillgängligt för väldigt många svenskar på grund av språkbarriären, och då talar vi ändå bara om konsumtion och inte produktion.

Jante nöjer sig inte med att infektera din reaktion på andra människors framgång. Värre är att Jante begränsar dig själv och din egen självuppfattning. I en värld där ingen ska vara förmer än någon annan, så är det givet att du själv inte har något speciellt att komma med. Ödmjukhet i all ära, men när ödmjukheten överdrivs till att släta över din talang och dina framgångar så behövs ett starkare ord.

Med inspiration från Paul Buchheit (bl.a. skapare av Gmail och grundare av Friendfeed) väljer jag att kalla detta för egorädsla. Egorädsla är det som gör att du avfärdar en komplimang med en självironiserande kommentar. Egorädsla gör att du känner ett starkt obehag för att registrera DittNamn.se. Egorädsla gör att du drar dig för att att skriva något om dig själv och när du väl gör det blir det ändå med en lagom dos självironi.

De allra flesta av oss ser ödmjukhet och förmåga till självdistans som goda egenskaper. Problemet består i att inte göra skillnad mellan att i sociala sammanhang undvika självupptagenhet, och att i livet i stort undvika sådant som möjligtvis skulle kunna uppfattas som självupptaget.

Jag påstår verkligen inte att jag inte lider av detta problem. Jag tror snarare att jag är drabbad värre än många. Men jag inser och har erkänt för mig själv att jag har detta problem, och försöker att aktivt motverka det. Kommentera gärna om du känner igen dig, eller ännu hellre om det inte alls känns bekant (!)

Som sajtens grundare själva skriver i en platsannons (där de inte går ut med vilken sajt det handlar om):

In just 6 weeks since launch, we have over 20M pageviews (now over 1M a day and growing fast) and hundreds of thousands of daily uniques. Our virality index is higher than Facebook’s in their fastest growth stage.

Tack vare lite snokande tog det inte mer än några timmar från att den här platsannonsen publicerades till det var känt att sajten det handlade om var just LikeALittle.com, som kallar sig för en ”flirtplattform” (fritt översatt).

Jag tänkte köra en kort genomgång av hur sajten ser ut idag. Förhoppningsvis kan det vara intressant att få se potentiella ”next big things” från andra sidan Atlanten.

Vad är Like a little?

En kort förklaring är att Like a little är ett anonymt Twitter med fokus på positivt flirtande på amerikanska colleges. Varje skola har en egen sida, och när man skriver ett inlägg får man ange en plats på campus man befinner sig på, t.ex. biblioteket eller busshållplatsen. Så här ser formuläret ut där studenterna kan lägga in ett anonymt inlägg:

Viktigt att notera här är att sajten inte kräver registrering för att lägga in ett inlägg. Det är intressant att se hur sajten på ett försiktigt sätt uppmanar besökarna att registrera sig på förstasidan. Det här är en del av det du ser efter att ha valt campus på förstasidan (självklart kommer sajten ihåg vilket campus du valde och skickar dig hit direkt vid återbesök):

Istället för att kräva registrering up front så uppför sig Like a little som om du redan var registrerad. För den som är van vid t.ex. Facebook så är det oemotståndligt att se vad det är för notifiering som gömmer sig bakom den röda ettan på You-tabben. Detta visar sig där:

Aha! På en gång får jag som besökare reda på att sajten håller koll på inlägg jag gillat eller kommenterat. Notera också att man inte pratar om att ”skapa ett konto”, utan helt enkelt ”spara ditt arbete”. Det är klart att jag vill spara mitt arbete! Vad händer när man jag klickar där då?

För att spara mitt arbete behöver jag alltså bara ange min studentmail (snyggt ifylld exempeladress från den skola jag är inne på). Men jag påminns också om att jag fortfarande är anonym på sajten, vilket är hela poängen med de anonyma komplimangerna som sajten går ut på.

Snabb tillväxt

Det är ingen tvekan om att Like a little växer riktigt snabbt just nu. Det är svårt att inte dra paralleller till Facebooks strategi eftersom båda sajterna startat genom att koncentrera sig på enskilda campus och låta ”word of mouth”-effekten sköta marknadsföringen. Så här tar man förresten tillvara på de besökare som kommer till Likealittle.com för första gången:

Men det innebär också att man fortfarande har ett initialt ”hönan och ägget”-problem: vad gör man med de första besökarna från ett campus som möts av ett tomt flöde? Jag har inga bevis för det, men en sådan här sajt lämpar sig utomordentligt väl för vad man kan kalla för ”computer generated UGC”, alltså användargenererat innehåll som egentligen är skapat av en dator. Det kan mycket väl vara så man skapade det initiala innehållet och kanske också håller igång aktivitet på de campus som ännu inte har nått kritisk massa av riktiga besökare.

En annan klassiker är de som precis startat ett handelsbolag med tre personer, där det första man gör är att trycka upp visitkort med titlar som ”VD”, ”Säljchef”, ”Teknikchef” osv. Jag blir inte imponerad av att du presenterar dig som säljchef när bolaget inte har några säljare.

Jag tror att man associerar hög status till vissa titlar och gärna vill ta del av den upplevda statushöjningen det medför att kunna kalla sig VD. Problemet är bara att det inte är titeln i sig utan arbets- och ansvarsområdet det indikerar som ger den så åtråvärda statusen. Och när det visar sig att det inte finns något egentligt ansvar bakom den fina titeln så spricker ego-ballongen och blir bara en bit plast med lite glitter på.

En titel är inget annat än en allmänt accepterad etikett på en viss funktion i ett företag. Om din tid inte till största del spenderas utförandes den funktionen så är det bara löjligt att titulera sig som det. Du är inte chef förrän din tid tas upp av att agera chef åt medarbetare.

Patent #5,251,294 verkar alltså gälla alla grafiska menyer på webben, om man får tro patentinnehavaren Webvention LLC. Notera att Webvention har en oerhört enkel hemsida och själva erkänner att det enda företaget gör är att äga, sälja licenser till och ”skydda” sitt enda patent. Men tro inte att Webvention är ett litet uppfinnarföretag som slåss mot kapitalets jättar – patentet kommer ursprungligen från ingen mindre än Intellectual Ventures själva.

En intressant notering här är att Nathan Myhrvold brukar försvara sig och sin verksamhet med att de aldrig har stämt någon för patentbrott, och därför inte kan vara ett s.k. ”patent troll”. Man brukar anta att Intellectual Ventures gör något liknande det här fallet, nämligen att sätta upp ett annat företag som får agera patenttroll, även om jag inte har några bevis för att det är så i just det här fallet.

Men om man ska tro den länkade Ars Technica-artikeln och Webventions egna hemsida så har de alltså i skrivande stund lyckats få ett hundra trettio sex (136) företag att betala licenspengar för ett patent som alla med vett i skallen förstår är fullständigt befängt. Nu verkar äntligen ett företag, läkemedelsbolaget Novartis, vara beredda att gå till domstol istället för att snällt betala utpressningspengarna.

Men om man går efter vad Webvention krävde Novartis på, och antalet företag som listas på Webventions hemsida som ”licensinnehavara”, så har de alltså hunnit tjäna in nästan 11 miljoner dollar på det faktum att 1) Intellectual Ventures en gång fick igenom detta patent och 2) att en domstolsprocess för att förklara detta patent ogiltigt kostar såpass mycket att 80 000 dollar i ”licensavgift” varit att föredra.

Man får anta att Novartis kommer att lägga ner mer pengar och resurser på den stundande rättsliga processen än vad det skulle kostat att betala licensen, som 136 andra redan gjort. Det är en form av civilkurage för företag att ta en högre kostnad nu för att stoppa ett så här uppenbart missbruk av patentsystemet. Bra gjort av Novartis än så länge, så får vi se hur länge de håller ut.

Kort sammanfattning: DHH, som är ”pappa” till det trendiga och numera relativt populära ramverket Ruby on Rails, får ett mail från en rekryterare. DHH är medgrundare av 37signals och köpte bl.a. nyligen en Pagani Zonda (komplett med italienskt semesterhus eftersom bilen inte får köras i USA). Ingenstans i mailet nämner rekryteraren att hon känner till vem han är, så slutsatsen David drar är att hon helt enkelt spammar ut ett generiskt mail till alla adresser till ”programmerare” hon kan få tag på.

Det här är såklart roligt att småskratta åt, men det är egentligen bara ett (absurt) exempel på problemet med att de som rekryterar teknisk kompetens själva saknar erfarenhet inom området. Alla som har djup kunskap inom ett område stör sig på felaktigheter när man exempelvis läser en artikel i massmedia som berör detta område. Det är självklart inte realistiskt att förvänta sig att en journalist ska ha djup kunskap om precis varje område han eller hon skriver om (se skribenten i Sydsvenskan som storögt skrev om Teknikmagasinets senaste bluffprodukt).

Men när det kommer till rekrytering så är jag inte lika säker på att det är orealistiskt att förvänta sig att den som ska utvärdera en tekniker själv har bättre koll på tekniken än vad man kan få reda på genom 5 minuters googlande. Därmed inte sagt att man inte kan rekrytera till en tjänst man inte kan utföra själv. Men för att kunna skilja agnarna från vetet så måste man ha en viss nivå av teknisk förståelse. Den erfarenhet jag har av rekryteringsbranschen är att detta sällan finns. Det tar ofta flera intervjutillfällen innan en kandidat får träffa någon som har teknisk kompetens, om det alls sker innan anställningsbeslutet tas.

Jag misstänker att man skulle kunna förbättra både kvalitet och effektivitet på arbetsmarknaden för tekniker ganska dramatiskt, om man såg till att tidigare kontrollera fackkunskaper. Men det är klart, det kräver ju att man får tag på kandidater som har kunskapen också

Nathan Myhrvold, före detta teknikchef på Microsoft, startar företaget Intellectual Ventures vars affärsidé i korthet går ut på att utnyttja det amerikanska patentsystemet på ett sätt som helt och hållet går emot dess tänkta syfte. Intellectual Ventures är ett företag utan verksamhet, i normal mening. Man har istället ett stort antal specialister och forskare anställda, kombinerat med extern expertis som hyrs in vid behov, vilkas enda mål är att generera patentansökningar. Exempelvis kan de ta in den främsta tekniska experten inom låt säga solenergi, låta honom spekulera fritt i vilka tekniska innovationer som kan dyka upp i framtiden, för att sedan skriva ihop så många patentansökningar som möjligt för att täcka det experten har gissat sig till vara möjligt.

Intellectual Ventures försöker inte implementera de ”uppfinningar” de söker patent på. De beskriver helt enkelt hur en teoretisk uppfinning skulle kunna fungera, i så breda ordalag som möjligt, för att sedan söka patent. När man sedan har ett patent som vunnit laga kraft, går man helt sonika ut till de företag som faktiskt sysslar med den här tekniken och förklarar att de har två val. Antingen betalar man licenspengar till Intellectual Ventures, eller så kan man spendera de nästkommande åren i dyra och långdragna stämningar. Intellectual Ventures väntar helt enkelt på att någon annan, utan inblandning från IV, faktiskt konstruerar den tekniska innovation som man själva endast beskrev i teoretiska ordalag.

Detta är självklart en pervers avart av den verksamhet som patentsystemet var tänkt att skydda från början. Ett patent ska skydda en specifik lösning på ett problem, exempelvis ”frambringande av artificiellt ljus genom upphettning av glödtråd inuti en glaskupa”. Det Intellectual Ventures gör kan snarare liknas med att göra en kvalificerad gissning att man någon gång i framtiden kan komma att skapa artificiellt ljus, och sedan söka patent på ”frambringande av artificiellt ljus”.

Konsulting och bemanning blandas lätt ihop i IT-branschen. Om kunder och leverantörer börjar tala klarspråk om vad de efterfrågar och erbjuder så blir resultatet en mycket effektivare marknad.

Skillnaden mellan konsulting och bemanning börjar och slutar i kundens synsätt på tjänsten som köpts. Du anlitar en konsult för att du har ett problem och behöver hjälp att lösa det. Du ska inte behöva veta hur uppgiften ska lösas, bara att det behöver göras.

Anlitar du ett bemanningsföretag däremot vet du precis vad som behöver göras, men du saknar någon som kan göra det. Även om arbetet som ska utföras kan vara komplext och kräva djup kompetens så är utgångsläget helt annorlunda.

När du som kund har en väl avgränsad uppgift som måste utföras så handlar valet av leverantör bara om den klassiska frågan: billigt, snabbt och bra; välj två. För leverantören så blir det en förutsägbar affär: hög beläggningsgrad, men marginaler som i bästa fall kan kallas goda för de som kan positionera sig i premiumsegmentet.

Men när du som kund står inför ett problem, för dig känt eller okänt, så fungerar inte marknaden på samma sätt. Andra prismodeller blir möjliga, och som leverantör kan du på ett helt annat sätt få rejäla marginaler. För områden där möjligheten att mäta ROI är god begränsas intäkterna inte av något annat än hur mycket värde du kan skapa för din kund. Där det inte är lika lätt att mäta direkta effekter av en konsultinsats så kan man i alla fall få mycket bra betalt för nedlagd tid.

Bemanning innebär att du som leverantör förväntas leverera ett antal persontimmar där personen ifråga presterar ett godkänt resultat. Som leverantör vill du ha så många uppdrag som möjligt eftersom lönsamheten per debiterad timme är relativt låg och kompetensen behöver bara matcha kundens kravprofil. Som kund vill du hålla kostnaden nere sålänge som ”jobbet blir gjort”.

Konsulting innebär att du som leverantör vill skapa så mycket värde som möjligt för din kund, eftersom ditt resultat direkt eller indirekt är kopplat till kundens. Som kund ställer du bara konsultens ersättning i relation till skapat värde och att byta leverantör görs inte för en smärre kostnadsbesparing. Du som leverantör vill inte växa för storlekens skull utan expanderar bara när tiden är rätt och kompetensen säkrad.

Det finns inget fel i att syssla med vare sig bemanning eller konsulting. Men det gäller att vara tydlig med vilket av dem som gäller – både som kund och leverantör. Jag tror att många misslyckade IT-projekt kan härledas till en situation där kunden förväntade sig en konsult men leverantören inte hade kompetens till detta. På samma sätt kan de flesta konsulter vittna om frustrationen som uppstår när kunden förväntade sig inhyrd personal men skaffade konsult.

Till att börja med: att kunder ska betala för samtal som har ringts är självklart. Enligt lag kan privatpersoner faktureras upp till 36 månader efter att tjänsten levererats, men också moraliskt tror jag inte många tycker att Tele2 inte ska få betalt för de här samtalen även om de inte blivit fakturerade innan.

Men man bör ha förståelse för att alla kunder, och speciellt privatpersoner, kan ha svårt att hantera en stor skillnad i fakturerat belopp mot det förväntade beloppet. När det högre fakturabeloppet beror på en ren miss från operatörens sida och inte något som den enskilda kunden kunnat påverka, då gäller det att vara än mer flexibel och tillmötesgående som företag om man värderar sin kundrelation. Tele2 har ju uppenbarligen inte haft ett särskilt stort kassaflödesproblem för att de saknat den här intäkten i ett år, medan 22% av Sveriges hushåll inte kan klara en oförutsedd utgift på 5000 kr. Alltså: samtalen ska betalas, men det kanske inte är nödvändigt för Tele2 att få in hela beloppet på en gång.

Det är lätt att sitta på utsidan och raljera över hur dåligt skött en situation är, när man helt saknar insikt i hur det ser på insidan. Därför tänker jag istället kort beskriva hur jag tycker att man från Tele2s sida hade kunnat göra för att ytterst få personer skulle kunna ha några invändningar på hur man agerat.

Det finns ett antal problem som skapas när man behöver göra en sådan här efterdebitering. Några av dom är:

1. Privatkunder har svårt att hantera en oväntat stor faktura en månad. Studenter är överrepresenterade bland Tele2s kundstock och har extra svårt med oplanerade utgifter, speciellt inför sommaren.
2. När ett större antal kunder får en sådan här faktura så ökar belastningen på kundtjänst mycket över en natt. Längre svarstider och mer stressad personal leder i sin tur till en högre frustration bland kunderna som försöker reda ut en situation där de redan har en negativ grundinställning.
3. Frustrerade och irriterade kunder kommer att ställa kompensationskrav som påverkar lönsamheten.

För att lösa punkt 1 så hade jag sett till att man kan på ett relativt enkelt sätt välja mellan att fakturera hela beloppet på en faktura eller att dela upp efterkravet på de kommande 6 fakturorna. Eventuell ränta bör man ta på goodwillkontot.

För att lösa punkt 2 så hade jag sett till att det fanns ett skalbart sätt att låta kunder välja hur de vill betala efterkravet. Helst hade det funnits på plats innan någon annan information till kund skickades ut, men man kan skapa ett sådant nu också och informera genom kundtjänsts IVR. Det behöver inte vara något krångligare än ett formulär skapat med exempelvis Wufoo som samlar in kundnummer, fakturanummer och valt betalningssätt (hela beloppet, 3 månader, 6 månader exv). Total kostnad: 1 timmes arbetstid och några dollar till Wufoo. Extra credit: översättning av formulär och information till fler språk än svenska.

Genom att styra över så många kunder som möjligt till att använda formuläret hade belastningen på kundtjänst minskat, vilket minskar frustrationen hos kunderna. De allra flesta kunder vill betala för samtal de ringt, men kan inte göra det på en gång och skulle då uppskatta att få extrakostnaden uppdelad. 100 kr extra i månaden i 6 månader istället för 600 kr på en månad gör mycket stor skillnad för en students ekonomi.

Insamlad data får man ut från Wufoo i ett vanligt Excelark. Sen gäller det att processa den informationen och göra de ändringar i faktureringssystemet som krävs för att kundernas val ska bli verklighet – säkert ett stort jobb, men ett jobb som borde kunna automatiseras och i varje fall kan göras utan att ha en upprörd kund i andra änden av telefonluren medan det utförs.

Det här är såklart ett naivt exempel och jag har säkert missat många detaljer. Men det är en stor skillnad för kunden på att få ett brev med fakturan där det står ”Din faktura är 500 kr högre än vanligt på grund av ett fel på vår sida. Betalning ska vara oss tillhanda om 30 dagar” eller ”Tyvärr har en miss hos oss inneburit att inte alla samtal du ringt blivit fakturerade. Totalt är kostnaden på 500 kr, och om du vill kan vi dela upp den kostnaden på X antal månader. Var snäll och gå till tele2.se/efterdebitering för att välja hur du vill betala de här samtalen.”

Att man inte gör något sådant här utan istället låter kunderna och kundtjänst ta smällen visar på att man behöver ge de som jobbar med kundvård större mandat till egna iniativ och de verktyg som behövs för att hitta på kreativa lösningar på den här typen av situationer.