En annan klassiker är de som precis startat ett handelsbolag med tre personer, där det första man gör är att trycka upp visitkort med titlar som ”VD”, ”Säljchef”, ”Teknikchef” osv. Jag blir inte imponerad av att du presenterar dig som säljchef när bolaget inte har några säljare.

Jag tror att man associerar hög status till vissa titlar och gärna vill ta del av den upplevda statushöjningen det medför att kunna kalla sig VD. Problemet är bara att det inte är titeln i sig utan arbets- och ansvarsområdet det indikerar som ger den så åtråvärda statusen. Och när det visar sig att det inte finns något egentligt ansvar bakom den fina titeln så spricker ego-ballongen och blir bara en bit plast med lite glitter på.

En titel är inget annat än en allmänt accepterad etikett på en viss funktion i ett företag. Om din tid inte till största del spenderas utförandes den funktionen så är det bara löjligt att titulera sig som det. Du är inte chef förrän din tid tas upp av att agera chef åt medarbetare.

Patent #5,251,294 verkar alltså gälla alla grafiska menyer på webben, om man får tro patentinnehavaren Webvention LLC. Notera att Webvention har en oerhört enkel hemsida och själva erkänner att det enda företaget gör är att äga, sälja licenser till och ”skydda” sitt enda patent. Men tro inte att Webvention är ett litet uppfinnarföretag som slåss mot kapitalets jättar – patentet kommer ursprungligen från ingen mindre än Intellectual Ventures själva.

En intressant notering här är att Nathan Myhrvold brukar försvara sig och sin verksamhet med att de aldrig har stämt någon för patentbrott, och därför inte kan vara ett s.k. ”patent troll”. Man brukar anta att Intellectual Ventures gör något liknande det här fallet, nämligen att sätta upp ett annat företag som får agera patenttroll, även om jag inte har några bevis för att det är så i just det här fallet.

Men om man ska tro den länkade Ars Technica-artikeln och Webventions egna hemsida så har de alltså i skrivande stund lyckats få ett hundra trettio sex (136) företag att betala licenspengar för ett patent som alla med vett i skallen förstår är fullständigt befängt. Nu verkar äntligen ett företag, läkemedelsbolaget Novartis, vara beredda att gå till domstol istället för att snällt betala utpressningspengarna.

Men om man går efter vad Webvention krävde Novartis på, och antalet företag som listas på Webventions hemsida som ”licensinnehavara”, så har de alltså hunnit tjäna in nästan 11 miljoner dollar på det faktum att 1) Intellectual Ventures en gång fick igenom detta patent och 2) att en domstolsprocess för att förklara detta patent ogiltigt kostar såpass mycket att 80 000 dollar i ”licensavgift” varit att föredra.

Man får anta att Novartis kommer att lägga ner mer pengar och resurser på den stundande rättsliga processen än vad det skulle kostat att betala licensen, som 136 andra redan gjort. Det är en form av civilkurage för företag att ta en högre kostnad nu för att stoppa ett så här uppenbart missbruk av patentsystemet. Bra gjort av Novartis än så länge, så får vi se hur länge de håller ut.

Nathan Myhrvold, före detta teknikchef på Microsoft, startar företaget Intellectual Ventures vars affärsidé i korthet går ut på att utnyttja det amerikanska patentsystemet på ett sätt som helt och hållet går emot dess tänkta syfte. Intellectual Ventures är ett företag utan verksamhet, i normal mening. Man har istället ett stort antal specialister och forskare anställda, kombinerat med extern expertis som hyrs in vid behov, vilkas enda mål är att generera patentansökningar. Exempelvis kan de ta in den främsta tekniska experten inom låt säga solenergi, låta honom spekulera fritt i vilka tekniska innovationer som kan dyka upp i framtiden, för att sedan skriva ihop så många patentansökningar som möjligt för att täcka det experten har gissat sig till vara möjligt.

Intellectual Ventures försöker inte implementera de ”uppfinningar” de söker patent på. De beskriver helt enkelt hur en teoretisk uppfinning skulle kunna fungera, i så breda ordalag som möjligt, för att sedan söka patent. När man sedan har ett patent som vunnit laga kraft, går man helt sonika ut till de företag som faktiskt sysslar med den här tekniken och förklarar att de har två val. Antingen betalar man licenspengar till Intellectual Ventures, eller så kan man spendera de nästkommande åren i dyra och långdragna stämningar. Intellectual Ventures väntar helt enkelt på att någon annan, utan inblandning från IV, faktiskt konstruerar den tekniska innovation som man själva endast beskrev i teoretiska ordalag.

Detta är självklart en pervers avart av den verksamhet som patentsystemet var tänkt att skydda från början. Ett patent ska skydda en specifik lösning på ett problem, exempelvis ”frambringande av artificiellt ljus genom upphettning av glödtråd inuti en glaskupa”. Det Intellectual Ventures gör kan snarare liknas med att göra en kvalificerad gissning att man någon gång i framtiden kan komma att skapa artificiellt ljus, och sedan söka patent på ”frambringande av artificiellt ljus”.

Konsulting och bemanning blandas lätt ihop i IT-branschen. Om kunder och leverantörer börjar tala klarspråk om vad de efterfrågar och erbjuder så blir resultatet en mycket effektivare marknad.

Skillnaden mellan konsulting och bemanning börjar och slutar i kundens synsätt på tjänsten som köpts. Du anlitar en konsult för att du har ett problem och behöver hjälp att lösa det. Du ska inte behöva veta hur uppgiften ska lösas, bara att det behöver göras.

Anlitar du ett bemanningsföretag däremot vet du precis vad som behöver göras, men du saknar någon som kan göra det. Även om arbetet som ska utföras kan vara komplext och kräva djup kompetens så är utgångsläget helt annorlunda.

När du som kund har en väl avgränsad uppgift som måste utföras så handlar valet av leverantör bara om den klassiska frågan: billigt, snabbt och bra; välj två. För leverantören så blir det en förutsägbar affär: hög beläggningsgrad, men marginaler som i bästa fall kan kallas goda för de som kan positionera sig i premiumsegmentet.

Men när du som kund står inför ett problem, för dig känt eller okänt, så fungerar inte marknaden på samma sätt. Andra prismodeller blir möjliga, och som leverantör kan du på ett helt annat sätt få rejäla marginaler. För områden där möjligheten att mäta ROI är god begränsas intäkterna inte av något annat än hur mycket värde du kan skapa för din kund. Där det inte är lika lätt att mäta direkta effekter av en konsultinsats så kan man i alla fall få mycket bra betalt för nedlagd tid.

Bemanning innebär att du som leverantör förväntas leverera ett antal persontimmar där personen ifråga presterar ett godkänt resultat. Som leverantör vill du ha så många uppdrag som möjligt eftersom lönsamheten per debiterad timme är relativt låg och kompetensen behöver bara matcha kundens kravprofil. Som kund vill du hålla kostnaden nere sålänge som ”jobbet blir gjort”.

Konsulting innebär att du som leverantör vill skapa så mycket värde som möjligt för din kund, eftersom ditt resultat direkt eller indirekt är kopplat till kundens. Som kund ställer du bara konsultens ersättning i relation till skapat värde och att byta leverantör görs inte för en smärre kostnadsbesparing. Du som leverantör vill inte växa för storlekens skull utan expanderar bara när tiden är rätt och kompetensen säkrad.

Det finns inget fel i att syssla med vare sig bemanning eller konsulting. Men det gäller att vara tydlig med vilket av dem som gäller – både som kund och leverantör. Jag tror att många misslyckade IT-projekt kan härledas till en situation där kunden förväntade sig en konsult men leverantören inte hade kompetens till detta. På samma sätt kan de flesta konsulter vittna om frustrationen som uppstår när kunden förväntade sig inhyrd personal men skaffade konsult.

Ted Valentin arrangerar tillsammans med Stockholm School of Entrepreneurship, en organisation jag inte känner till särskilt väl mer än att de brukar bjuda in till diverse events med koppling till entreprenörsskap. Det återstår att se om det blir samma känsla som i januari, speciellt när anmälningssidan begärde ”en ansökan på max 2 A4″ vilket kändes väldigt lite 24hbc. Kul blir det nog oavsett!

Jag behöver inleda med att berätta att det här är mina åsikter, ingen bevisad sanning. Det återstår att se om min inställning och mina val leder till något som gör att jag får uttala mig om det här med någon form av auktoritet. Studierektorer, jag finns tillgänglig för föreläsningar från och med år 2015

Jag tror att den här frågan bara kommer att bli mer relevant, ju fler gymnasieungdomar med driv som inser att de inte behöver, men framför allt inte vill vänta till efter studenten med att förverkliga alla idéer och drömmar som man bär på.

Däremot är det viktigt att inte försaka framtida möjligheter för nuets otålighet. Man kan nedprioritera utan att för den skull låta något förfalla helt. Jag förstår att om man satsar som på 20,0 i snittbetyg från gymnasiet, så kräver det i alla fall stundtals att skolan sätts i första rummet. Frågan är då huruvida det snittbetyget är tillräckligt viktigt för att man rationellt ska kunna motivera sig själv att lägga ned den tiden som behövs.

Det är min bestämda övertygelse att gymnasiebetyg som sådana inte spelar någon roll förutom i de av samhällets konstruktioner som är byggda för att prioritera dessa – alltså intag till högskolan. Beroende på vad man själv har för livsmål och hur väl man tycker att man känner sina egna prioriteringar, kan man behöva hålla alla dörrar öppna. Vill man därför ha möjlighet att söka till svensk läkarlinje, då är 20,0 ofrånkomligt. Det finns andra goda skäl till att vilja få 20,0 i snitt – och en hel del mindre goda sådana. 

Jag anser att om man satsar på 20,0 så ska man ha det kristallklart för sig vilka anledningarna till det är, eftersom det kräver så enormt mycket mer än att vara nöjd med någon poäng under. Detta helt enkelt eftersom varje kurs, varje lärare, varje prov blir ett stressmoment – ett enstaka misstag räcker för att förstöra ditt perfekta resultat. 

En liten hemlighet för oss skoltrötta och livshungriga är högskoleprovet. Jag skrev mitt första högskoleprov i första terminen i åk 2, och kände mig efter det bra mycket tryggare i mina prioriteringar. Visserligen fungerar inte alla bra i provsituationer, men högskoleprovet är ett prov som man om inte annat kan få bra resultat på med tillräckligt mycket av rätt typ av förberedelse.

Jag klarade mig genom gymnasiet utan någon särskild tidsspillan – jag arbetade heltid under hela åk 3, exempelvis – genom en kombination av övertalningsförmåga och arrogans. Ask for forgiveness, not permission. För mig hjälpte det säkert att små friskolor har ett egenintresse i att varken rapportera frånvaro eller att sätta onödigt låga betyg – men jag hade aldrig klarat det utan många samtal med lärare och rektor för att visa att jag inte var någon vanlig pundare som spenderade dagarna med att spela Counter-Strike.

Avslutningsvis: det finns ingen annan som kan berätta hur du ska göra förutom dig själv. Prestige i form av gymnasiebetyg ger, i min mening, inte mer än stolta föräldrar på studentdagen – och det finns klart bättre sätt att göra sina föräldrar stolta på.

Och Joel, SPUNK ser ju ut att vara ett klockrent upplägg. Om du kan koncentrera din skoltid till en dag i veckan med din skolas välsignelse så känns det som en perfekt lösning. Kör hårt.

Det är imponerande hur Ted Valentin lyckats gå från en liten idé som från början var tänkt att vara en 10-15 personer i november, till vad som antagligen blir 2009 års event med över 70 personer och flera välkända sponsorer. Grymt jobbat!

För egen del blir det ett rejält tidsoptimistiskt schema, då jag landar på Arlanda ca. 20 timmar innan båten till Hasseludden går. Jag ska försöka få så mycket sömn som möjligt, men det kommer väl att sluta med att jag bara sitter och väntar och skissar på planen i huvudet.

Vi ses där i januari! Om en dryg vecka sticker jag till Thailand för att förbereda mig och jobba på mina projekt som kräver mer än ett dygns arbete