Joel Falck skrev ett inlägg för ett tag sedan om ett ämne som jag har en lite annorlunda synvinkel på. Eftersom jag delade med mig av lite av min historia till Joel och Anton Malmberg på prisutdelningen för 24 hour business camp – efter att ha intagit en del socialt smörjmedel, bör tilläggas – så tänkte jag publicera mina tankar om det här ämnet.

Jag behöver inleda med att berätta att det här är mina åsikter, ingen bevisad sanning. Det återstår att se om min inställning och mina val leder till något som gör att jag får uttala mig om det här med någon form av auktoritet. Studierektorer, jag finns tillgänglig för föreläsningar från och med år 2015

Jag tror att den här frågan bara kommer att bli mer relevant, ju fler gymnasieungdomar med driv som inser att de inte behöver, men framför allt inte vill vänta till efter studenten med att förverkliga alla idéer och drömmar som man bär på.

Däremot är det viktigt att inte försaka framtida möjligheter för nuets otålighet. Man kan nedprioritera utan att för den skull låta något förfalla helt. Jag förstår att om man satsar som på 20,0 i snittbetyg från gymnasiet, så kräver det i alla fall stundtals att skolan sätts i första rummet. Frågan är då huruvida det snittbetyget är tillräckligt viktigt för att man rationellt ska kunna motivera sig själv att lägga ned den tiden som behövs.

Det är min bestämda övertygelse att gymnasiebetyg som sådana inte spelar någon roll förutom i de av samhällets konstruktioner som är byggda för att prioritera dessa – alltså intag till högskolan. Beroende på vad man själv har för livsmål och hur väl man tycker att man känner sina egna prioriteringar, kan man behöva hålla alla dörrar öppna. Vill man därför ha möjlighet att söka till svensk läkarlinje, då är 20,0 ofrånkomligt. Det finns andra goda skäl till att vilja få 20,0 i snitt – och en hel del mindre goda sådana. 

Jag anser att om man satsar på 20,0 så ska man ha det kristallklart för sig vilka anledningarna till det är, eftersom det kräver så enormt mycket mer än att vara nöjd med någon poäng under. Detta helt enkelt eftersom varje kurs, varje lärare, varje prov blir ett stressmoment – ett enstaka misstag räcker för att förstöra ditt perfekta resultat. 

En liten hemlighet för oss skoltrötta och livshungriga är högskoleprovet. Jag skrev mitt första högskoleprov i första terminen i åk 2, och kände mig efter det bra mycket tryggare i mina prioriteringar. Visserligen fungerar inte alla bra i provsituationer, men högskoleprovet är ett prov som man om inte annat kan få bra resultat på med tillräckligt mycket av rätt typ av förberedelse.

Jag klarade mig genom gymnasiet utan någon särskild tidsspillan – jag arbetade heltid under hela åk 3, exempelvis – genom en kombination av övertalningsförmåga och arrogans. Ask for forgiveness, not permission. För mig hjälpte det säkert att små friskolor har ett egenintresse i att varken rapportera frånvaro eller att sätta onödigt låga betyg – men jag hade aldrig klarat det utan många samtal med lärare och rektor för att visa att jag inte var någon vanlig pundare som spenderade dagarna med att spela Counter-Strike.

Avslutningsvis: det finns ingen annan som kan berätta hur du ska göra förutom dig själv. Prestige i form av gymnasiebetyg ger, i min mening, inte mer än stolta föräldrar på studentdagen – och det finns klart bättre sätt att göra sina föräldrar stolta på.

Och Joel, SPUNK ser ju ut att vara ett klockrent upplägg. Om du kan koncentrera din skoltid till en dag i veckan med din skolas välsignelse så känns det som en perfekt lösning. Kör hårt.