Martin Melin

Jag har en i mina ögon självklar men i andras kanske radikal åsikt: svensk skola bör lägga om sin språkundervisning till att fokusera på engelska istället för svenska. Hur genomförandet och vägen dit ser ut är inte särskilt intressant, men målet är att eleverna ska lära sig engelska på samma sätt som de idag lär sig svenska i grund- och gymnasieskola. Svenskundervisningen bör istället hanteras som andra hemspråk idag.

Anledningen är helt enkelt att jag ser det som givet att engelskan kommer att vara  världens lingua franca under överskådlig framtid. Att till fullo kunna tillgodogöra sig engelskspråkigt material är redan oerhört viktigt, men kommer inom en tjugoårsperiod att bli ett absolut krav för att kunna delta i samhället med någon som helst trovärdighet.

Vi svenskar har en sorts självgod uppfattning att ”svenskar minsann är bra på engelska”. Och visst är det säkert sant att en engelsktalande turist har enklare att kommunicera med en genomsnittlig svensk än en genomsnittlig fransman. Men vår ambitionsnivå kan inte stanna vid att vi ska kunna kommunicera hjälpligt med turister!

Det handlar helt enkelt om vår konkurrenskraft och trovärdighet som kunskapssamhälle i framtiden. Utan en radikal förändring är Sverige som land dömt att sakta förtvina till att bli en turistdestination för världens kunskapsproducenter, ett helt land av tjänstefolk som glatt nöjer sig med att vi minsann kan ge en hyfsad vägbeskrivning på engelska. Och då spelar det faktiskt inte så stor roll om vi har behållit vårt ”svenska kulturarv” eller ej.

Jag har tänkt på det här länge men sporrades att skriva ner det när jag än en gång satte mig ner för att se på några filmer på Khan Academy för att förbereda mig inför en mattekurs. Det slog mig då att det här fantastiska materialet är otillgängligt för väldigt många svenskar på grund av språkbarriären, och då talar vi ändå bara om konsumtion och inte produktion.

Genom att växa upp i Sverige så tror jag att man obönhörligen får Jantes missunnsamhet inbakad i sin personlighet. Den kan vara mer eller mindre framträdande, men att den finns där i oss alla är jag fullständigt övertygad om. På ett intellektuellt plan så avskyr jag Jante, men det räcker inte för att bli fri från den. Som vanligt så är första steget för att lösa ett problem att erkänna att problemet finns.

Jante nöjer sig inte med att infektera din reaktion på andra människors framgång. Värre är att Jante begränsar dig själv och din egen självuppfattning. I en värld där ingen ska vara förmer än någon annan, så är det givet att du själv inte har något speciellt att komma med. Ödmjukhet i all ära, men när ödmjukheten överdrivs till att släta över din talang och dina framgångar så behövs ett starkare ord.

Med inspiration från Paul Buchheit (bl.a. skapare av Gmail och grundare av Friendfeed) väljer jag att kalla detta för egorädsla. Egorädsla är det som gör att du avfärdar en komplimang med en självironiserande kommentar. Egorädsla gör att du känner ett starkt obehag för att registrera DittNamn.se. Egorädsla gör att du drar dig för att att skriva något om dig själv och när du väl gör det blir det ändå med en lagom dos självironi.

De allra flesta av oss ser ödmjukhet och förmåga till självdistans som goda egenskaper. Problemet består i att inte göra skillnad mellan att i sociala sammanhang undvika självupptagenhet, och att i livet i stort undvika sådant som möjligtvis skulle kunna uppfattas som självupptaget.

Jag påstår verkligen inte att jag inte lider av detta problem. Jag tror snarare att jag är drabbad värre än många. Men jag inser och har erkänt för mig själv att jag har detta problem, och försöker att aktivt motverka det. Kommentera gärna om du känner igen dig, eller ännu hellre om det inte alls känns bekant (!)

En ny sajt riktad till amerikanska collegestudenter har först nu börjat få uppmärksamhet i den vanliga startup-svängen: Like a little. Den startades för sex veckor sedan av tre studenter på Stanforduniversitetet och har haft en explosiv tillväxt sedan dess.

Som sajtens grundare själva skriver i en platsannons (där de inte går ut med vilken sajt det handlar om):

In just 6 weeks since launch, we have over 20M pageviews (now over 1M a day and growing fast) and hundreds of thousands of daily uniques. Our virality index is higher than Facebook’s in their fastest growth stage.

Tack vare lite snokande tog det inte mer än några timmar från att den här platsannonsen publicerades till det var känt att sajten det handlade om var just LikeALittle.com, som kallar sig för en ”flirtplattform” (fritt översatt).

Jag tänkte köra en kort genomgång av hur sajten ser ut idag. Förhoppningsvis kan det vara intressant att få se potentiella ”next big things” från andra sidan Atlanten.

Vad är Like a little?

En kort förklaring är att Like a little är ett anonymt Twitter med fokus på positivt flirtande på amerikanska colleges. Varje skola har en egen sida, och när man skriver ett inlägg får man ange en plats på campus man befinner sig på, t.ex. biblioteket eller busshållplatsen. Så här ser formuläret ut där studenterna kan lägga in ett anonymt inlägg:

Viktigt att notera här är att sajten inte kräver registrering för att lägga in ett inlägg. Det är intressant att se hur sajten på ett försiktigt sätt uppmanar besökarna att registrera sig på förstasidan. Det här är en del av det du ser efter att ha valt campus på förstasidan (självklart kommer sajten ihåg vilket campus du valde och skickar dig hit direkt vid återbesök):

Istället för att kräva registrering up front så uppför sig Like a little som om du redan var registrerad. För den som är van vid t.ex. Facebook så är det oemotståndligt att se vad det är för notifiering som gömmer sig bakom den röda ettan på You-tabben. Detta visar sig där:

Aha! På en gång får jag som besökare reda på att sajten håller koll på inlägg jag gillat eller kommenterat. Notera också att man inte pratar om att ”skapa ett konto”, utan helt enkelt ”spara ditt arbete”. Det är klart att jag vill spara mitt arbete! Vad händer när man jag klickar där då?

För att spara mitt arbete behöver jag alltså bara ange min studentmail (snyggt ifylld exempeladress från den skola jag är inne på). Men jag påminns också om att jag fortfarande är anonym på sajten, vilket är hela poängen med de anonyma komplimangerna som sajten går ut på.

Snabb tillväxt

Det är ingen tvekan om att Like a little växer riktigt snabbt just nu. Det är svårt att inte dra paralleller till Facebooks strategi eftersom båda sajterna startat genom att koncentrera sig på enskilda campus och låta ”word of mouth”-effekten sköta marknadsföringen. Så här tar man förresten tillvara på de besökare som kommer till Likealittle.com för första gången:

Men det innebär också att man fortfarande har ett initialt ”hönan och ägget”-problem: vad gör man med de första besökarna från ett campus som möts av ett tomt flöde? Jag har inga bevis för det, men en sådan här sajt lämpar sig utomordentligt väl för vad man kan kalla för ”computer generated UGC”, alltså användargenererat innehåll som egentligen är skapat av en dator. Det kan mycket väl vara så man skapade det initiala innehållet och kanske också håller igång aktivitet på de campus som ännu inte har nått kritisk massa av riktiga besökare.

Det kan vara svårt att tro det med en domän som MartinMelin.se, men jag försöker att inte uppfattas som pretentiös. Jag har till exempel rent allmänt svårt för ordet entreprenör, som det används i dagens Sverige. Begreppet blir urvattnat när varje kotte med F-skatt är en entreprenör. Tro mig, jag tycker i grunden att det är jättebra att uppmuntra till nyföretagande, och speciellt ungdomar. Men det är häftigt nog att starta företag, man behöver inte skitnödigt kalla sig entreprenör.

En annan klassiker är de som precis startat ett handelsbolag med tre personer, där det första man gör är att trycka upp visitkort med titlar som ”VD”, ”Säljchef”, ”Teknikchef” osv. Jag blir inte imponerad av att du presenterar dig som säljchef när bolaget inte har några säljare.

Jag tror att man associerar hög status till vissa titlar och gärna vill ta del av den upplevda statushöjningen det medför att kunna kalla sig VD. Problemet är bara att det inte är titeln i sig utan arbets- och ansvarsområdet det indikerar som ger den så åtråvärda statusen. Och när det visar sig att det inte finns något egentligt ansvar bakom den fina titeln så spricker ego-ballongen och blir bara en bit plast med lite glitter på.

En titel är inget annat än en allmänt accepterad etikett på en viss funktion i ett företag. Om din tid inte till största del spenderas utförandes den funktionen så är det bara löjligt att titulera sig som det. Du är inte chef förrän din tid tas upp av att agera chef åt medarbetare.

Fantastiska Information Is Beautiful släppte för några veckor sedan en visualisering över pågående rättsprocesser gällande patent inom telekom. Jag tycker att det på ett pedagogiskt sätt visar hur den egna patentportföljen blivit det viktigaste försvaret mot andras patent. Se till exempel hur Apple och Nokia anklagar den andre för att inkräkta på patent i den egna portföljen. Frågan är om världen i stort gynnas av att ofattbara summor används för att driva rättsprocesser som den cyniske skulle kunna se som transfereringar från aktieägarna till advokatbyråer.